Idag. Drabbades. Jag. Av. Hemlängtan.

Vinkade av kusin Caroline nyss på Victoria Station. Var underbart att ha henne här, om så än för 17 timmar. Vi ses inte ofta alls, ens när jag bodde i Sverige. Mest för att vi båda är upptagna jämt. Eller så är det jag som har varit för upptagen och alltid jobbat alla helger. Sistnämnda stämmer nog in bäst. Jag har jobbat oförskämt mycket hemma i Sverige innan jag reste hit. Tänker jag tillbaka och undrar om det varit värt att jobba så jävla mycket. Vad är pengar egentligen?


Känns tomt och lite veligt nu när hon just har åkt. Känns som att jag påminns om alla där hemma när någon hemifrån kommer på besök. Och saknar dem massor. När jag och Daniel är här ensamma och äter köttfärsås varje dag kan jag koncentrera mig mer på vad jag själv är uppe i just nu. Tex njuta av London och fundera över livet. Känns som att jag har en paus för eftertänksamhet här i London. Ett avbrott från allt jag bara har gjort för att jag "måste" hemma. Egentligen ska det inte finnas måsten - allt är ju egentligen en fråga om vad man vill och inte vill. Alltid. Eller?


Men något väldigt positivt nu! I eftermiddag blev jag antagen till den sista skolan här i London, Queen Mary University of London. Nu är jag antagen till fyra skolor av de fem jag sökte. Ett bevis på att jag är officiellt bra.

:)