Det är bara att inse att våren nu officiellt sett har nått London.
Körsbärsblommor på vår innergård. När jag gick förbi kliade det faktiskt lite i ögona - det blir en liten släng av pollenallergin i år också. MEN DET GÖR INGET FÖR VÅRKÄNSLORNA ÄR HÄR!

 

 

 

SPRING! <3

Det är egentligen helt sjukt. Jag har varit i London i 1 år och två dagar nu.
Känns fortfarande som att jag kom hit igår.

Går å muttrar/nynnar på olika känslor just nu och kan inte riktigt bestämma mig för hur DET ÄR. Ni vet när folk/vänner/föräldrar frågar hur det är. Hur sjutton ska jag kunna svara om jag inte vet? Testade att köra Kent's engelska platta av Isola, sen lite powerlåter om att "allt-är-bra-trots-allt" av The Killers. Tittade på vänners Fejsbookbilder av ungdomsår på hultsfredsfestivaler, kikade på New York-resor på samma webbplats. Kollade in singelvänners fartfyllda liv enligt deras bloggar, lyssnade på problemförhållanden - analyserade mitt eget. Försökte komma på om jag har missat något i mitt liv, något som verkligen behöver vara där för att jag ska känna mig komplett. Fann inget svar på fejsbook. Lyssnade igen på Timö Räsinen, The Killers igen, The Cardigans, The Sounds, Robyn, Madonnas Hard Candy-platta, Christina Aguilera, Kleerup, Crystal Castles och Charlotte Pirellis "Hero".... Och bah; "Näe."

Jag känner mig inte någonting av det där som brukar fylla mina lungor, mina tankar, min kropp, min känslor. Det kommer ingenting som identifierar mig just nu. Jag vet inte om jag vill vara i London. Jag vet inte om jag vill vara i Stockholm. Skulle denna känsla förändras om jag var i New York istället? Förmodligen inte - det här sitter därinne någonstans. Inuti. Jag känner inte riktigt någon luft under vingarna. Det är snarare ett vakuum. Som att falla fritt - fast varken upp eller ner. Viktlös fast skit-tung.

Det som oroar mig i den här känslan är att jag inte VET. Jag VET INTE vad som är på gång. Kommer detta att eskalera i hippie-glädje eller kommer jag att dippa? Jag VILL tro att jag kan styra det hela själv (det kan jag - jag VET det) och på så vis VÄLJA LYCKA. För det kan man göra. Man har ett val.

Dock har man inte riktigt ett val gällande omständigheter i livet som faller på en "bara sådär". Man har ett val kring hur man väljer att uppfatta dem och i runda svängar kring vilka konsekvenserna av detta ska få bli. Frågan är om man kan ta ungefär ingenting (jo, det är vad som händer just nu) och göra det till NÅGOT. Som i att bygga luftslott. Kan man bygga luftslott som inte sprängs?

Så jag har tittat runt på så kallade "lyckliga" människors bloggar. Med sådana menar jag i princip de som uppfattas som att de har allt de kan önska. De är framgångsrika, snygga, size zero, har pengar jämt, har finafina kläder, hänger med rätt personer och möjligen ett förhållande. Ungefär det man ser upp till. Sånna som verkar ha allt. Men så läste jag på Michaela Forni's blogg ("Flest Skor Vinner" heter den - talande rubrik) att hon gråter var och varannan dag. Då är man väl inte vad som kan klassas som lycklig? Vad vet jag. Hon har allt - och hon är inte lycklig. Blondinbella har typ hundra företag på gång hela tiden + är en nybliven singel som aldrig ser ledsen ut + reser som en tok + studerar i Zürich + är smalAST + har en egen lägenhet i Stockholm som hon köpt kontant. Hon är ändå inte riktigt lycklig. För hon vill bara sitta på soffan å mumsa kakor om hon fick välja.

Jag vet att jag sitter med lyxproblem här för att jag inte kan komma på vilket humör jag är på. Dessutom har jag en jättefin stor lägenhet i centrala London, jag får dela den med kärleken i mitt liv, jag har råd att köpa mat, har råd att äta på restaurang om jag vill, har ett fast jobb som går bra. Fast det där om jobbet går inte så bra som jag vill att det ska. Jag vill så himla mycket och det känns som att jag vill vidare - ändå vill jag bara sitta stillastilla hemma om kvällarna. Och ändå kan jag inte bestämma mig för om jag är nöjd? Eller hur var det nu, Aldrig Nöjd sa Veronica Maggio? (Igen: Vad fan säger jag själv?)





Känner mig en aning lost. Som att jag tappat bort en del av mig själv någonstans. Och just nu vet jag inte hur jag ska råda bot på det här. Just because I'm lost doesn't mean I'm loosing.